Får man spendera eller ska man bara möta behov?

Jag var helt enkelt tvungen att göra en utläggning om det här med språkbruket efter att jag läste kommentaren från Onkel Tom på mitt senaste inlägg. Språkbruket är viktigt – och intressant – och det avslöjar nog en del om oss, vare sig vi vill eller inte.

Som det här med fickpengar, till exempel. Dvs de pengar som inte går till räkningar eller sparande utan som du tror att du kommer att behöva använda under månaden som kommer, men inte vet exakt till vad. Eller så vet du det – kanske gummistövlar till barnet, ett frisörbesök, en present till ett kalas, en flaska vin till fredagskvällen. Den typen av pengar.

Jag refererade till den pengen som något ”man får spendera” varpå Onkel Tom snabbt påpekade att hos dem heter det ”vissa behov vi behöver möta”. Jävla smartass, tänkte jag först, komma här och märka ord. Det skrev jag inte, utan jag funderade och kom fram till att det ligger en sanning i påpekandet. Vart gränsen går mellan ”vill ha” och ”måste ha” – därom tvista diverse lärda och kloka ekonomibloggare. Måste är ju ett ganska definitivt uttryck. Man kan ju leva nästan hur spartanskt som helst, om målet enkom är att överleva. Skillnaden skär någonstans mellan ”överleva” och ”leva”, och då innebär det att man hela tiden måste gå tillbaka till sig själv och pröva vad innebörden av ett gott liv är, när de grundläggande behoven i form av värme, tak och mat väl är uppfyllda.

Vi har ju till exempel en TV, för vilken vi betalar TV-licens om 185 kronor per månad. Dessutom använder vi oss av 2 tjänster kopplat till den, nämligen Netflix och en app med alla Astrid Lindgren-filmer, som vi totalt betalar 158 kronor per månad. Totalt således 343 kronor per månad, eller 4116 kr per år. 11,3 kronor per dag, om man så vill. Detta klarar vi oss naturligtvis utan. Men för 11,3 kronor om dagen får vi varierad underhållning, avkoppling och nedvarvning för oss alla fyra. Och ja, vi använder det som barnvakt också. Annars är det näst intill omöjligt att laga mat efter hämtningen på eftermiddagarna. Så vissa behov är det som möts, även om det inte är de mest grundläggande.

Men hur ska man förhålla sig till utgifterna som inte kommer som räkningar? Dvs de som är mer eller mindre frivilliga? Vi försöker att göra en utblick i början av varje månad för att ha lite koll på vad som är på gång. Då kan det röra sig om stundande födelsedagar, någon typ av klädes- eller skoinköp som man vill/behöver göra, en speciell avgift eller att man har bokat in en AW eller middag med kompisarna. Så gör vi en uppskattning av hur mycket pengar som kommer att behövas löpande och låter den summan stå kvar på vanliga kontot.

Möjligen gör vi oss själva lite passiva i sammanhanget, för vi bestämmer sällan aktivt att ”max så mycket pengar får gå åt”. Även om vi försöker att behovspröva våra inköp så blir det inte så i hundra procent av fallen. Förhoppningsvis så lär man sig lite mer ju mer tiden går och avvägningen mellan behov och vill-ha blir enklare och enklare.