Andras vanor

Något som jag märker att jag har svårt att förhålla mig till ibland är andra människors livsstil. Folk som vill shoppa billigt, utan tvekan köper fika och bokar charterresor. Jag är ju på intet sätt renlärig, men med många bekanta kan man iallafall diskutera frågor gällande ekonomi, konsumtion och liknande för att de också har liknande tankefrön – att en annan livsstil är möjlig. Men andra har liksom aldrig tänkt en tanke i sparsamhetens riktning. Och jag vill inte kritisera eller predika. Men jag är ju (i all ödmjukhet, haha) också övertygad om att jag har mer rätt. Det är inte hållbart vare sig för mänskligheten eller miljön att köpa en billig tröja för 99 kr och använda den som en engångsvara. ”Ja men det är ju så himla billigt, det går ju inte att låta bli!” Men för f-n, det går jätte-jättebra att låta bli! Det är nog mest avsaknaden av reflektion över det egna beteendet som provocerar mig. Hur tror de själva att produktionen bakom en 99-kronors tröja går till liksom?

Det är inte hållbart att flyga flygplan hit och dit för nöjes skull. Jag gör det själv ibland, jag är som sagt långt ifrån perfekt, men i ärlighetens namn så är det i minskande skala snarare än ökande. Och jag tänker på det hela tiden – hur vill vi semestra? Vad är egentligen en semester (skrev om detta för ett tag sedan här) – vad är det vi vill komma åt och få ut? Kan vi resa på ett annat sätt, till andra ställen – färre resor men vara borta lite längre? Som sagt. Jag tycker om att uppleva nya saker, som att resa, men jag inser att det är ohållbart i stor skala och funderar kring hur jag kan minska mitt negativa bidrag. Jag tycker att det på nåt sätt är det minsta man kan begära av vanligt, tänkande folk.

Så många människor som inte drar sig för att klaga på hur dyrt det är att äta lunch ute nuförtiden, och att man minsann inte kan köpa en kopp kaffe för mindre än 30 kr. En tröja för 400 kr – det är ju hutlöst?! Hur ska vanligt folk ha råd med det? För att inte tala om maten i butik, det blir ju enorma summor i månaden! Utan reflektion om hur liten del av inkomsten som vanligt folk lägger på livsmedel idag jämfört med för 50 år sedan…

Hur hanterar ni andra beteendemönster hos bekanta som man liksom inte har lust att le och humma instämmande med, eftersom man inte instämmer, men inte heller har vare sig rätt eller lust att gå in och komma med pekpinnar? Det kan göra mitt helt galen ibland!