När minimalismen går till överdrift

Aj aj aj – precis som i mitt tidigare inlägg om bostaden mot strömmen så jag nu ta upp någonting som inte går helt i linje med de flesta spar- och privatekonomibloggarnas filosofi. Det handlar om en överdriven minimalism.

Denna reflektion härrör egentligen ur två skilda händelser. Eftersom vi snart ska flytta till nytt boende så har vi i god tid påbörjat vår nedpackning av diverse lösöre i såväl lägenhet som förråd (alltså riktiga källarförråd, inte deras kompisar på Shurgard). Min bättre hälft har genom åren samlat på sig mycket olika saker, främst utrustningar för olika sporter och aktiviteter, men också mycket verktyg och annat. Eftersom jag har givit mig själv en utmaning att rensa ut 250 prylar innan flytten går av stapeln så kan man lugnt säga att jag var lite ivrig med bortskänkes-kartongerna. Min sambo är inte en hoarder alls men han vägrade ganska konsekvent att göra sig av med diverse saker som jag såg som solklara. Gamla inlines, en halvtrasig fiskehåv, en ihopfällbar stol – ingenting fick jag sätta klorna i. Efter lite diskuterande så kunde jag också dela hans perspektiv på saken: det är ju synd att slänga ut fungerande grejer, även om de inte används för tillfället. Skulle något av barnen blir sugna på att testa inlines nån gång framöver så är det ju ganska trevligt att inte behöva springa och köpa nya inlines till sig själv åtminstone. Vi fiskar heller inte särskilt mycket i dagsläget, men vi kan gärna tänka oss att utöka den typen av friluftsaktiviteter när barnen har blivit lite större. Då gör det ju inte så mycket att håven inte är top-of-the-line, så länge den kan fylla sitt syfte.

Den andra händelsen som fick mig att börja fundera på minimalismens tillkortakommanden var när jag läste ett mycket bra inlägg hos just Minimalisterna  som handlade om den enes capsule-wardrobe projekt. Det är ett jättespännande projekt som jag har läst om med glädje och som går ut på att man ska banta ner sin garderob till ett mycket begränsat antal klädesplagg för att maximera användandet och minska besvärligheter med kläder. I en av kommentarerna så skrev någon att hen höll på med ett liknande projekt, men att det började bli så svårt när den första utrensningen var gjord, för nu hade hen bara kvar kläder som hen tyckte om och använde. Ansträngningar skulle ändå göras för att kunna avyttra ytterligare plagg. Med respekt för att jag naturligtvis kan ha missförstått just den här kommenteraren så måste jag säga att det är ett resonemang som jag vänder mig ifrån.

Jo, det finns en poäng med att göra sig av med plagg som är funktionella men som man kanske inte trivs i eftersom de tenderar att bara hänga där och ge en dåligt samvete, samtidigt som det brukar dränera en del energi. Då kan de komma andra till del istället. Men att rensa ut hela, funktionella plagg som man dessutom både använder och tycker mycket om, det blir bakvänt. Det känns slösaktigt. Istället kan man ju då ha kvar ett lite större antal plagg som gör att de kläder du har inte slits på i lika hög utsträckning, och således har du en garderob som håller längre.

När minimalismen blir ett mål snarare än ett verktyg är det dags att börja ställa motfrågor. Som så många andra bra saker fungerar minimalismen som bäst när man applicerar den på sin nuvarande situation, dvs. att med minimalismen i åtanke köpa och konsumera färre prylar. Att åstadkomma det i efterhand, med redan införskaffade saker, är bra till en viss gräns. Precis som med sparande så lönar det sig bäst att börja idag, snarare än att ångra att man inte började för 10 år sedan.