När man målat in sig i ett hörn

Jag läste en tråd i ett stort forum med titeln ”kaos i ekonomin” eller liknande. Där beskrev trådstartaren sin ekonomiska situation som verkade stå på ruinens brant. Kronofogden kom med en fordran som inte skulle kunna betalas, och avsändaren skrev att det väl bara är att acceptera en betalningsanmärkning och att livet är över. De flesta svarsinläggen var ganska konstruktiva i form av tips och ytterligare frågor om situationen. Avsändaren var helt oemottaglig för allt. Allt var hopplöst, det fanns inget att göra, alla utvägar och möjligheter hade testats.

Det här fick mig att fundera. Jag märkte att jag blev vansinnigt provocerad av den här stackars människan som satt i så stora ekonomiska problem. Hen var så djupt nere att det inte fanns ork till något alls. Allt var bara hopplöst. Det kan ha varit så att personen egentligen inte var ute efter goda råd (även om det var formulerat så) utan bara ville ventilera sina bekymmer och få en stund vid klagomuren, så att säga. Men jag tycker att den uppgivna mentaliteten är återkommande när privatekonomi är på agendan. Allt är försent: jag skulle ha börjat spara tidigare, jag skulle inte ha köpt bilen, jag skulle inte ha tagit det där lånet. Jag kommer aldrig att få det bättre, livet är slut, det finns inget jag kan spara på och dessutom lever jag redan så snålt.

På en gång så ska jag lägga fram korten och säga att det här inte handlar om en fattigdom där man t.ex. är sjukskriven, är ensamstående med många barn eller liknande livssituationer.

Personen från exemplet hade tvärtom en mycket bra lön. Det handlar således om dåliga val som gjorts någon gång i dåtiden, och som man helt enkelt inte vill ta konsekvenserna av i nutiden. I ett avsnitt av ”Plånboken” på SR play (från i våras tror jag) kunde man också lyssna på en man som hade fått en betalningsanmärkning, helt utan egen förskyllan kunde man förledas att tro. När man lyssnar till den här typen av historier är det lite som att se ett trotsigt barn som står bredvid en tom kakburk och ursinnigt pekar på alla andra runt omkring. Var är egentligen det egna ansvaret? Jag vet att Kronofogden faktiskt inte delar ut betalningsanmärkningar till höger och vänster och lite mitt emellan på måfå. Det är en viss process och den går inte på en dag.

Den här typen av ansvarslöshet inför den egna ekonomin gör sig inte endast synlig när det är kronofogde-kritiskt i ekonomin. Den gör sig synlig hos många människor när det kommer till den egna handfallenheten gällande sparande eller planering av hushållsekonomin. Man gör sig själv helt passiv. Hur ofta hör du till exempel någon säga ”Jag prioriterar att shoppa framför att spara” eller ”Jag väljer att äta på restaurang ofta istället för att börja investera”? Själv har jag nog aldrig hört det. Dessa formuleringar är däremot tämligen vanliga: ”Jag skulle så gärna vilja spara men det är så svårt att få pengarna att räcka” och ”Det hade varit så skönt att komma ner i kostnader så att vi äntligen skulle kunna börja spara”. Man lämnar liksom ut sig själv till en ogynnsam omvärld som hela tiden sätter käppar i hjulet för sparplanerna.

Vi vet ju att de inte gärna vill spara eftersom de prioriterar annat, och att de som kommer ner i kostnader snart hittar nya konsumtionsposter. Varför målar vi konstant in oss i dessa hörn istället för att unna oss själva det bästa som kan köpas för pengar – långsiktig frihet och att slippa ifrån stress, oro, ångest och dåligt samvete?