Dumhet och hyckleri

I gårdagens Metro läste jag en debattartikel (länk) av en bloggare som kallar sig mediamamman. Kontentan var att dagens föräldrar är mer intresserade av sig själva och sina telefoner än att se till att deras barn inte beter sig illa mot andra på t.ex. lekplatser. Diskussionen är inte direkt ny utan den brukar segla upp med jämna mellanrum – huruvida dagens barn är sorgligt negligerade av sina skärmstinna föräldrar. Det är inte just den sanningens varande eller icke-varande som jag fastnade för utan vad för beteende hon beskrev hos skitungen i lekparken. Han hade sagt ”dra härifrån” till sonen (och andra barn), som hade blivit ledsen. ”Till och med min tre-åring vet att man inte säger åt någon att dra härifrån”, menar författaren.

Ack. Det här är något av en trend hos den kärnfamiljsrenässansa medelklassen som jag är en del av. Jag har hört bekanta berätta att de inte läser vissa böcker för sina barn för att ordet dum förekommer, och man måste lära sina barn att inte säga dum om/till någon. Och jo, jag instämmer naturligtvis i att man inte bör springa runt och skrika åt slumpmässigt utvalda människor att de är dumma och ska dra härifrån. Då kommer man få problem med vänner. Men! Jag tycker att det ligger något sorts idylliserande hyckleri bakom det här. Vad får man egentligen kalla andra människor som antingen 1) beter sig osnällt eller 2) beter sig ointelligent?

Jag själv säger dum ganska ofta. Jag tycker att ordet har rätt betydelse utan att vara en grov förolämpning. Exempel: Bilar som kör ut i en korsning för att det är grönt, utan att bedöma huruvida de hinner över korsningen innan det blir rött, och därmed blockerar korsningen åt alla håll för alla andra trafikanter. Typiskt DUMT!

Dessutom tycker jag att det är nödvändigt att ha ett sådant ord när man ska lära barn gränsdragning. Ingen får vara dum mot dig. Ingen får vara dum mot andra heller, för då säger du ifrån. Ibland kommer folk att göra dumma saker utan att mena det. Ibland gör de dumma saker för att testa vad som är okej. Människor behöver sätta ord på saker för att kunna förstå dem på rätt sätt. Det är i alla fall min övertygelse.

Jag skulle också själv lätt använda frasen ”dra härifrån” till andra, faktum är att jag gjorde det häromdagen mot en narkotikapåverkad person som uppträdde obehagligt mot mina och andras barn på en badplats. Vid ett sådant tillfälle är ”dra härifrån” en bra fras (kan ha lagt till flera ord än så…)

Som ni märker är jag ett fan av ord och jag tror att man blir rikare ju fler man har tillgång till. Däremot får man inte använda dem vårdslöst, och kalla båda den ena och den andre dum för att man kanske inte får som man vill. Hela det här resonemanget kokar ner till något som handlar om grundläggande respekt. Du ska visa andra respekt – kalla dem därför inte dumma saker eller säg till dem att dra. Respekten måste dock också innefatta begreppet självrespekt – lär dig att sätta gränser för vad andra får utsätta dig för. Om någon beter sig dumt så måste man kunna stå upp för sig själv på ett bra sätt.

Men så är jag också en förälder som säger till mitt barn att man får slå tillbaka om någon annan har börjat. Säger nån till dig att sticka? Om du har uteslutit möjligheten att du faktiskt borde sticka så – säg det tillbaka! ”Stick själv, jag vill också vara här.”

En spade är en spade och så vidare. Ibland är folk dumma. Så ser verkligheten ut och de människorna blir inte snällare för att vi inte pratar om det. Vi kan däremot lägga en bättre grund för hur vi själva blir bra människor genom att urskilja vad som är ett dumt beteende och sedan försöka begränsa det hos oss så mycket som möjligt. För hur kan man avgöra om något är snällt när man inte vet vad som är dumt?

Vad lär ni era barn? Är det fel att säga ”dum”?